Nu ska jag recensera min alltid älskade favoritbok när jag var liten. Jag läste den för första gången när jag var åtta, och läste sedan om den när jag var nio, tio och elva. Men nu, när jag inte har läst den på två år så hittade jag den längst bak i bokhyllan. Så många minnen väcks till liv när man slår upp den...

"Det blåser på månen" av Eric Linklater

Den älskade klassikern Det blåser på månen, är en fantasifull och aningen skruvad skildring av de båda systrarna Dina och Dorinda Rytter. Deras far; major Rytter ska resa bort till Bobardiet under en längre tidsperiod och förmanar sina flickor dagen innan han åker:
"När det blåser på månen måste man tänka noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt"
Dina och Dorinda är snälla flickor, men deras försök till att vara hjälpsamma misstolkas alltid av vuxna. Så innan deras pappa ska resa vill de ge honom ett avsked, så de binder upp husets klockor i äppelträden så att de ska spela fint för honom och mamma. Men major Rytter blir rasande och säger att nu minnsann, nu blåser den onda vinden in i deras hjärtan.
Och mycket riktigt, det gjorde den. Inte för att systrarna själva uppförde sig illa, men konstiga saker händer dem en lång tid framåt.
Men så bler deras far tillfångatagen i Bombardiet av den onde tyrannen Hulahu Blod så har Dina och Dorinda inget annat val än att resa efter och befria honom...
Den här boken är ett stycke inbunden magi! Jag är fullt allvarlig. Den är charmig, humoristisk, sorglig och extremt fantasifull. Sjuka händelser staplas på varandra, som när Dina och Dorinda äter så mycket att de blir stora runda bollar som rullar gatorna fram. Eller när de andra barnen har stuckit dem med knappnålar så att de gråter sig smala som sytrådar.
Ett dussintal underbara karaktärer dyker upp och hjälper dem på resan: deras pigga, glada danslärare herr Gitarr, den neurotiska och strikta fröken Tjatlund som inte kan be om pepparn utan att säga: "Pepparn som förresten är en växt som...". Och även den vackra och godmodiga Guldpuman och hennes vän Silverfalken.
Jag blev frågad i klassen vad jag läste när jag satt försjunken i denna andra värld, och när jag visade omslaget blev alla upphetsade. "Oh, den som är så underbar!". Till och med min pappa läste den första gången när han var elva och läste om till han var i tjugoårsåldern.
Det jag försöker säga är: luras inte av min sammandragning av handlingen. Tro inte att det här är en bok för barm! Bara för att den innehåller hinkvis med fantasi så betyder det inte att man inte kan läsa den som tonåring. Jag ber er, läs den här boken. Den är glädje i fast form. Och väljer ni att inte gör det...
Tja, det är er stor förlust. Då får man skylla sig själv.

Betyg 5/5
(Det är den här upplagan jag har, och det är den som borde läsas. Teckningarna är underbara. Ledsen att den är suddig, google you know!)