Mamma och pappa är på middag och jag är en lycklig enstöring!
Idag så redovisade vi våra små SO/svenska-teatrar. Eller sånger, teckningar, dramaföreläsningar eller vad det nu var.
Det var skitkul, jag gjorde min faraodans!

Men nu när jag har flummat runt lite grann så har jag tänkt på lite grejer. Sådana där konstiga grejer som man tänker på när man har överdoserat socker; att vi människor tar VÄLDIGT mycket för givet.
Vifta inte bort vad jag säger, lyssna istället:
Det här har nog sagts tusen gånger. Men har ni tänkt på att vi till exempel kan få dricksvatten, rinnande ur ett metallrör bara genom att dra i en spak? Och att vi kan finjustera temperaturen på det om vi vill dricka det eller bada i det?
Tänkte väl inte det!
Och även att vi kan köpa en liten låda med två kontroller till. Och sedan kan vi styra figurer som någon annan tecknat till att hoppa, springa eller interagera med den andra figuren, som styrs av den andra kontrollen.
Vi kan skriva saker på små apparater, inte större än tändsticksaskar, och trycka på en knapp. Efter bara två-tre sekunder så kan någon annan se det i sinn tändsticksmaskin. Och meddelandet kommer fram via en sifferkombination, som alla har helt olika.(Om du inte har förstätt det, så pratar jag om mobiler.)
Men även att allt (praktiskt taget) som vi använder har byggts/gjorts av någon annan. Vägarna vi går på, husen vi bor i, sängarna vi sover på och flygplanen vi reser med. Och med minsta snedsteg så kan allt detta gå åt hevete; vägen kan få sprickor, flygplansmotorerna kan stanna och vi kan rasa rakt igenom golvet. Tänk att parketten vi går på är (om man bor i lägenhet, ej nedre botten) är tak åt någon annan.
Tänk vad hela vårt samhälle egentligen byggs upp av!


PSt: jag bryr mig inte om någon tycker jag är pretto, det är såhär jag tänker!

Ledsen att jag inte skrev igår, men jag var hemma hos Emma och kom inte hem förrän typ tio i elva.
Vi spelade ett meningslöst spel som heter Runaway (inte så meningslöst, vi blev typ besatta) och gjorde päron med After Eight i ugnen. Men vid typ kvart över tio hörde man mamma från undervåningen: oops, nu är klockan mycket. SKYNDA NELLY!
Så förvirrade blir vi på onsdagskvällar!


"Meeeh, ta fotot dåååh" <----anledning till suddighet
PYROMAN
Sippan (nelly says "hur går det egentligen?")
Hehe, jag lovar att hålla mig aktiv. Seeya later!
//Nelly

Jag har pluggat franska, i en hel timme! Det känns som jag går på droger och jag är så GRYMT trött på att höra två franska ungar med konstiga målbrottsröster diskutera Picasso. Och alla dessa qu'est-ce que c'est!
Det var rättstavat va?
Usch, jag är så dålig!
Fast det har varit en kul dag, tre timmars bild är ju aldrig fel. Vi fick göra små skulpturer i lera. Mina händer var alldeles kladdiga och typ mjöliga efteråt.
Jag ville bara ge lite tis på musiker/band som jag har varit lite hög på de senaste dagarna. Testa i alla fall att lyssna på låtarna inom parantes!

Morrisey ("Irish blood, englsih heart")
Muse ("Undisclosed desires")
Molotov Jive ("Cecilia and the love")
The Killers ("Dustland Fairytale")
Regina Spektor ("Real Love")

Regina Spektor-låten kan vara lite svår att hitta, men den finns på Instant Karma-plattan (om du använder Spotify).
Puss och Kram //Nelly

Jag är trött så jag orkar inte skriva något.
Jag hade kul idag.
Punkt.
Slut.
//Nelly


PSst: jag kanske skriver senare, jag bara ville att set skulle vara allmänt känt att jag inte kollpasade eller något

Det slutade med att Vera och Greta kom hit för att hitta på något. Så vi kom överens om att vi skulle göra varm choklad (riktig alltså, inte någon jävla O'boyskit) så vi gick ner till Ica och köpte minimarshmallows, vispgrädde och tigerkaka.
Det blev EXTREMT gott!
vi grillade först lite. De började brinna ett par tusen gånger, men det var jättegott!
Gretas marshmallows började brinna utav bara helvete, blev svarta och dubbelt så stora. Så hon och Vera bytte för att hon inte ville ha sina. Hehe!
ERKÄNN! YOU WANT, YES!?
Veras (den längst till vänster) svämmade över så hon fick dricka med sugrör. Sen ville jag och Greta också ha så vi drack alla med sugrör, fast marshmallowsen fastnade hela tiden. Sämst!
Det hette tydligen "Marble cake" på engelska. O_o
Näfan!
Läxorna ropar mitt namn!
//Nelly

Jag är väldigt trött!
Jag vaknade nio av solen, fan ta solen!
Men sen när mamma vaknade så bestämde hon sig för att fira helgen ordentligt. Så hon gick ut ner till bageriet och så åt vi lyxfrukost. Varm choklad, juice, chokladcroissanter och nybakt bröd. Nomnom!

Idag ska jag handla mammas presenter eftersom jag inte har hunnit göra det (jag är alltid ute i sista sekund, så typiskt mig!), klippa mig och bara ta det lugnt. Jag har inte haft en produktiv helg sen bokmässan. Så grymt skönt!
Jag skriver när jag är hemma från min räd, hoppas alla har sovit bättre än mig!
//Nelly

Nu ska jag laga middag, maratontitta på film och äta massa godis. Mamma är på inflyttningsfest hos den andra Nellys (Nelly B alltså) pappa. Och min pappa är i Skåne.
Och övrigt:
Jag har tagit ut dreadsen och ska fläta om dem om en vecka eller två. Imorgon måste jag gå och klippa mig för att nu har mitt hår passformen från helvetet! Tyvärr så fotade jag ingen före-efter bild för att jag höll på att få ett nervöst sammanbrott då mitt hår inte gick att borsta ut, utan blev istället helt jäkla tuperat och min lugg såg ut att ha fått elstötar.
Suck!
Men det är helg i alla fall!
Och nu ska jag nog sätta igång med middagen, fettu och lövbiff (jaja, jag vet att det heter fettuccine. Men fettu låter ju så grymt mycket roligare 8D. Om än inte lika gott).
Trevlig helg <3
//Nelly

Ja, egentligen är det min namnsdag idag. Men eftersom namnet Nelly blev så ovanligt så tog dem (vilka är "dem" egentligen? Hm...) bort det så nu är det bara Nils.
Jag tycker att jag har rätt till presenter eller något sådant i alla fall!
Humbug!
Idag så är det den värsta dagen på veckan. Visserligen har vi sovmorgon, men det är två timmars gympa, rast, lunch, rast och sedan två timmar och tio minuters NO-pass.
Men en sak som jag började fundera på imorse: Varför ska folk som klär sig annorlunda behöva stå ut med att bli utskrattade/bakom-ryggen-viskad/stirrad på?
Eftersom jag klär mig ganska alternativt så får jag mycket av det här. När det är små barn som gör det så bryr jag mig inte, då är det nästan lite gulligt. Idag gick jag förbi en hel dagisklass som stirrade och pekade, och det rör ju mig självklart inte ryggen.
Men när fullvuxna människor som stirrar på en, eller viskar något till en kompis, pekar och skrattar åt mig. Då är det extremt obekvämt.
Idag gick jag förbi två medelålders kvinnor som stirrade på mig som om jag var något monster. Jag gissade på att de skulle säga något när jag hade gått förbi i tron att jag inte skulle höra med musik i öronen, så jag pausade iPoden. Och mycket riktigt:
"Undra om hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet där hemma?"
VADFAN!?
Det spelar ingen roll om de inte trodde att jag inte skulle höra, man säger väl ändå inte så? Jag har hört mycket dylikt, en gång så gick jag förbi en liten grupp vuxna som stirrade på mig och började asgarva.
Och sen när man får höra att: "Jamen, har du valt att klä dig så, då får du väl stå ut med att folk reagerar så!"
Nog för att samhället kanske inte är vana, men det är väl ändå inte svårt att låta bli att peka, stirra och skratta? Det är bara att låta bli.
Jag tröttnar rätt fort på sådant här, hoppas någon håller med mig!
//Nelly

Jag fick ett mystiskt paket...hmm...? >:]
Vad kan det vaaaaraaa??
Joo! Min tröja från Kawaii-Design har kommit. Yayz! Jag fick med den lilla klubban (den jag håller i) i paketet. Jag råder alla som är intresserade av japanskt mode ska kolla deras hemsida: http://www.kawaii-design.com/
Lookit da paw!
Imorgon avslöjas Nobelpriset för allmänheten, klockan ett. Ska be mamma newsflasha mig med ett mess. ;D
Kramar //Nelly

Är hemma från skolan nu i alla fall.
Det var skitkul på dramaläsningen. Jag fick spela Julia! :D
Fast, för övrigt så har jag jättemycket läxor som jag måste ta itu med...inte riktigt lika kul.
Kolla!!
Eller, egentligen är det bara läxa i två ämnen. Det här är böckerna som jag har släpat hem. Menmenmen, det är jobbigt i alla fall! D:>
Så nu ska jag göra läxorna och sen kolla igenom artikeln som jag och Vera har skrivit för skoltidningen om bomkmässan.
Skriver senare ikväll förmodligen. //Nelly

Idag så fick jag hela Death Note avslöjad för mig...*sniff*
Men jag fortästter läsa i alla fall, så det så!!

Men men men...idag så har vi haft nutidsorientering. Det gick väl sådär, men jag tänkte vara lite ironisk/dumjävlig så jag skrev att gerillan som regerade mellan '75 och '79 var Apartheid.
Ja, jag vet... >.<"
Sen kom jag och tänka på: de som jobbar med nutidsorienteringen kanske känner mamma!
Fan!
Men jag var tvungen att gå tidigare från bilden för att jag skulle till ögonsjukhuset för att mitt "protesöga" har gjort lite ont de senaste dagarna. Och då visade det sig att...(känsliga läsare, titta bort!)
Ett hårstrå hade fastnat BAKOM glasögat.
Det var äckligt!
Men nu gick Vera ganska nyligen, vi tittade efter jeans åt henne på Weekday och sen kom hon hit.
Men nu ska jag göra andra meningslösa saker! //Nelly

...som fortfarande är namnlös.

"Regnet piskade gatorna och vattnet bildade små åar i trottoarens skarvar. Mina gympaskor dunsade mot stenläggningen och regndropparna stack mitt ansikte som vassa nålar.
Nu var det ett år sedan. Ett år sedan på dagen. På klockslaget.
Ett år sedan min syster dog.
Jag sladdade in på kyrkogården med andan i halsen och hjärtat ivrigt boxande min bröstkorg.
Gräset var gulgrönt, gravstenarna mörkt gråa och träden hängde över den lilla asfaltsvägen, hopsjunkna som av skam och sorg.
Men min systers gravsten var alltid lika lysande vit med den alltid lika svarta texten. Stillastående i ett hörn av kyrkogården, i den lilla minneslunden för alla barn som dött.
Hennes lykta stod släckt, hennes blommor flöt runt i en smutspöl, dränkta av ösregnet. Mamma eller pappa orkade aldrig någonsin komma hit. Det var för jobbigt, för känslosamt. Nu fick de minsann ta hand om den grav de rest eller hedra minnet av det barn de dödat.
På halloweenkvällen för precis ett år sedan. Vi åkte bil hem från en halloweenfest vi hade varit på. Varken mamma eller pappa hade druckit mycket alls, men de blev bländade när de kom ut från mörkret i tunneln och sladdade med bilen rakt in i en truck som körde framför.
Pappa fick amputera sitt ena ben, men jag och mamma som satt i baksätet klarade oss fint. Jag fick en mild hjärnskakning och mamma bröt två revben.
Det var för Tora det inte gick lika bra.
Jag halade fram en tändare ur fickan och tände hennes ljus. Men det regnade in i den lilla lyktan och lågan fräste till och slocknade. Jag försökte igen, med samma resultat. Och igen.
Jag vet inte varför jag hängde upp mig på det förbannade ljuset men jag brast i gråt och tårarna blandades med regndropparna och sida vid sida rann de ner för mina kinder.
Jag tog av mig min regnjacka och höll den över lyktan när jag tände ljuset. Trots att jag skakade av köld och trots att regnet letade sig in innanför min tröja så satt jag kvar och såg hur lågan tveksamt flammade upp i skydd av jackan. Trött och frusen drog jag åt mig lyktan och satte mig bredvid den spöklikt vita stenen. Jag höll ljuset nära mig i ena handen och jackan som skydd för mig själv och lyktan. Utmattad stängde jag ögonen och tillät mig själv andas ut.
Regnet föll lika ihärdigt som förut, utan den minsta respekt för mig och ljuset. Hela min kropp var blöt men mina händer var varma. Jag kunde aldrig vara riktigt säker på om tårarna hade slutat rinna eller inte, då mina kinder var våta och mina ögon sved oavsett.
Men just när jag satt där, tyst, ensam och frusen hände något oförklarligt.
En välbekant värme genomsyrade min kropp och sände ilningar längst med ryggraden. Jag kunde känna närvaron av en människa där gravstenen egentligen stod. Aromen av kamomillshampo och skrynkliga kläder fyllde mun och näsa när jag andades ut och in.
Det vore ju ett passande läge att där och då slå upp ögonen för att se vem som satt där bredvid mig i oktobermörkret.
Men något tog emot. Jag var så säker på att det var min syster, min egen syster Tora som jag hade vid min sida. Men Tora var ju död. Skulle jag öppna ögonen skulle hon försvinna. Igen.
På insidan av mina ögonlock byggdes scenen av kyrkogården upp framför mig. En exakt kopia av hur den hade sett ut om jag hade tittat på den nu. Med blanka gravstenar, de sorgsna träden och det smutsiga gräset. Framför varje enskild grav satt ett barn. Framför varje gravsten satt det barn som hade dött. Jag lade inte ens märke till deras kläder, de kunde ha sett ut hur som helst. De kunde lika gärna inte ha haft några kläder på sig, trots att jag visste att de inte stämde.
Jag lade märke till att de barns gravar som inte hade några lyktor som var tända inte syntes lika tydligt som de andra. De var mer bleka, mer transperanta. Jag kunde inte ens urskilja deras ansikten.
De barn som hade lyktor satt med dem i händerna. Ett varmt gult sken spreds över deras rosiga kinder och skänkte åt deras ögon. Nästan som om de hade varit levande.
Jag kunde fortfarande inte se min syster, men jag såg ett fladdrande ljussken i ögonvrån och kände hennes värme mot vänstra sidan av kroppen. Och om jag lyssnade riktigt noga kunde jag nästan höra hennes andetag under ljudet av regnet. Kunde nästan höra henne viska mitt namn…
Plötsligt ekade åskknall över himlen och ofrivilligt spärrade jag upp ögonen. Skräckslagen för att släppa taget om synen av barnen försökte jag blunda igen. Men då såg jag bara det vanliga mörkret som alltid när jag hade stängda ögon.
Besviken öppnade jag åter ögonen och såg ut över minneslunden. Men till min stora förvåning tyckte jag mig nästan se barnen vinka med sina späda, bleka händer och sakta försvinna och endast lämna de små lyktorna på sina vanliga platser framför gravarna.
Även Toras värme försvann sakta och ljuset jag såg bleknade. Men när jag tittade ner på mina händer såg jag den lilla lyktan tindra tillbaka mot mig. Jag hade inte ens behövt skydda den med min regnjacka.
Sakta och mödosamt reste jag mig upp, utan att vända mig om. Jag var säker på att en svagare version av Toras ande fortfarande hängde i luften runt gravstenen och ville inte förstöra det jag så nyligen hade kämpat för att behålla.
Sakta gick jag, steg för steg, genom minneslunden och ut på den asfalterade vägen som ledde ut från kyrkogården. Med lättare hjärta och sinne ökade jag takten. Mamma och pappa satt säkert hemma och väntade på mig.
Vid slutet av vägen stod den stora järngrinden. Gångjärnen gnisslade när jag tryckte upp den och försvann ut på gatan.
Fortfarande utan att vända mig om."


Jag kanske ändrar ett ord här och där efter hand, men det är typ såhär den ser ut.
Skriv gärna en kommentar och säg vad du tycker!
Puss och kram //Nelly

Halloween-novellen är nu klar!
Jag ska publicera den strax, den behöver bara redigeras och bli feedbackad.
Seeya soon /nelly

Idag så har jag varit en runda med vanlig kamera och mobilkamera. Sen började det regna så jag mötte upp mamma och den lilla tjejen jag brukar passa plus hennes mamma på Café Cinema (ligger på Södermannagatan) där jag tog en latte. Gött!


Pretty much sums up my day!
Har äntligen börjat med Death Note, är inne på bok tre. Började garva när Ryuk sa att äpplen var som cigaretter och sprit för människor och att han ville "lira Mario Golf" tillsammans med Light-kun.
Och L är extremt gullig på den där bilden. Aya!
Men nu är Lydia här och vill extremt gärna låna datorn.
Sayonara! /N

Jag fönstertittar på Trångt i Kistan. Så sjukt kul! XD
Idag träffade jag Emma och vi fikade på Wayne's. Egentligen så fotade jag en massa med digitalkameran, för att jag trodde att jag hade hittat USB-sladden. Men så visade det sig att det var fel typ av sladd. -.-
Imorgon ska jag leta efter födelsedagspresenter till mamma, städa rummet och sådant.
Men nu ska jag hämta mitt godis och förbereda för en rollakväll med Elin.
Fniss!
Kramar //Nelly

Idag...gick något seriöst fel...
Först hade vi matteprov på morgonen. Jag lämnade sista uppgiften blank för att jag satt där och slet sönder mitt hår medan alla andra bara skrev och lämnade in. Då fick jag psykbryt och sa åt min lärare: "Att nu får du minsann förstå att jag är omänskligt korkad och GER UPP!"
Han bara flinade och sa "visst".
Efter lunch hade vi gympa.
Men då...
Första timmen lekte vi bara lekar och jag tänkte att vi kanske skulle slippa de utlovade testen. Men andra timmen in så fick vi formulär som skulle fyllas i.
Så då var det att på fyrtio sekunder göra så många som möjligt av följande: armhävningar, dips, sit-ups, biceps, knäböj, rygglyft, jämnfotahopp över bänk etc.
Och som om det inte vore nog: beep-test!
Jag klarade nivå fyra tror jag det var, men sen kände jag ett hugg i magen (ni får lista ut själva vad det beror på, det är för privat för att säga...) och sa det till min gympalärare. Jag hade kommit ganska långt i alla fall (Vera kom längst, nivå 8 men hon är ju proffs på långdistans!).
Det var även tänkt att jag skulle simma idag, men min baddräkt är borta (och dessutom lite för liten). Depp!
Fast jag simma på tisdag förmodilgen och sedan nästa fredag så det är lugnt.
Ska nu skriva till mediatekets novelltävling, bye! //Nelly

Ska sova, snabb uppdatering bara.
Har passat en jättesöt liten tjej på fem år fram till för ungefär tjugo minuter sedan.
Och imorgon är det matteprov.

BLUH!


//NeLLy

Okej!
Jag är förbannad, upprörd och allt som små barn inte borde höra eller kunna stava till.
Imorgon kommer ju Gellert Tamas bok "De Apatiska" ut i bokhandlar. Så det var ett specialinslag på nyheterna om just, apatiska barn.
Det är vidrigt!
Barnen söker asyl här i Sverige, och medan de tvingas vänta omänskligt lång tid på ett svar så blir de just aptiska. De kryper ner i sina sängar, pratar inte, äter inte, vägrar att gå någonstans. De kan ha varit med om saker vi inte ens kan föreställa oss, sexuella övergrepp, sett mord på sina nära och kära, fått sina hus sönderbombade...
Och Migrationsverket påstår att de fejkar!
Jag skämtar inte!
Det är inte många som får stanna, och istället för att med vänlig hand hänvisa dessa barn med familjer till nästa fredliga land så skickas de tillbaka till sitt gamla land där det är krig eller svält.
Dessa barn vet att om de återvänder till sitt hemland kommer kanske de svälta ihjäl, få sina föräldrar mördade eller bli tillfångatagna och kanske bo i rännstenen.
Dessa barn blir burna ombord på flygplan tillbaka till helvetet utan att ha ork att protestera. Barn som kanske inte ens är tio år.
Vi känner hat mor våra förfäder för att de skickade judar tillbaka till koncentrationsläger när de hittades här i Sverige.
Men egentligen gör vi exakt samma sak här och nu.

Vi lär oss visst inte att tänka logiskt, vilken jävla värld det är vi lever i!
//Nelly

Pappa ska köpa pizza för att han inte pallar laga mat. Sushi igår, pizza idag. Fan vad wunderful!
Idag hade vi sovmorgon, engelska och träslöjd. Träslöjden gick åt helvete och Anso, den skitungen fick sticka en timme tidigare för att hon blev klar med sina jäkla salladsbestick före alla andra. Men det är sista tretimmars-passet med träslöjd, nästa period (blå period) blir det tre timmars bild istället!
Fast jag failar alltid, suger på att rita. >____>
Det var ju tänkt att jag skulle träffa Elin, men istället kom Maggie-chan (ehe...smeknamn) hit och vi pluggade inför franska-provet imorgon.
Och så är det matteprov på fredag...
Fan jag måste plugga ännu mer!
Bye //Liten Nelly-chi

Anso snodde min mobil...här är hennes HELT oskyldiga kattskor.
Jag skyler moi face, så den här bilden är lugn att lägga upp. Snackar med Mags och Esterjester.