...som fortfarande är namnlös.

"Regnet piskade gatorna och vattnet bildade små åar i trottoarens skarvar. Mina gympaskor dunsade mot stenläggningen och regndropparna stack mitt ansikte som vassa nålar.
Nu var det ett år sedan. Ett år sedan på dagen. På klockslaget.
Ett år sedan min syster dog.
Jag sladdade in på kyrkogården med andan i halsen och hjärtat ivrigt boxande min bröstkorg.
Gräset var gulgrönt, gravstenarna mörkt gråa och träden hängde över den lilla asfaltsvägen, hopsjunkna som av skam och sorg.
Men min systers gravsten var alltid lika lysande vit med den alltid lika svarta texten. Stillastående i ett hörn av kyrkogården, i den lilla minneslunden för alla barn som dött.
Hennes lykta stod släckt, hennes blommor flöt runt i en smutspöl, dränkta av ösregnet. Mamma eller pappa orkade aldrig någonsin komma hit. Det var för jobbigt, för känslosamt. Nu fick de minsann ta hand om den grav de rest eller hedra minnet av det barn de dödat.
På halloweenkvällen för precis ett år sedan. Vi åkte bil hem från en halloweenfest vi hade varit på. Varken mamma eller pappa hade druckit mycket alls, men de blev bländade när de kom ut från mörkret i tunneln och sladdade med bilen rakt in i en truck som körde framför.
Pappa fick amputera sitt ena ben, men jag och mamma som satt i baksätet klarade oss fint. Jag fick en mild hjärnskakning och mamma bröt två revben.
Det var för Tora det inte gick lika bra.
Jag halade fram en tändare ur fickan och tände hennes ljus. Men det regnade in i den lilla lyktan och lågan fräste till och slocknade. Jag försökte igen, med samma resultat. Och igen.
Jag vet inte varför jag hängde upp mig på det förbannade ljuset men jag brast i gråt och tårarna blandades med regndropparna och sida vid sida rann de ner för mina kinder.
Jag tog av mig min regnjacka och höll den över lyktan när jag tände ljuset. Trots att jag skakade av köld och trots att regnet letade sig in innanför min tröja så satt jag kvar och såg hur lågan tveksamt flammade upp i skydd av jackan. Trött och frusen drog jag åt mig lyktan och satte mig bredvid den spöklikt vita stenen. Jag höll ljuset nära mig i ena handen och jackan som skydd för mig själv och lyktan. Utmattad stängde jag ögonen och tillät mig själv andas ut.
Regnet föll lika ihärdigt som förut, utan den minsta respekt för mig och ljuset. Hela min kropp var blöt men mina händer var varma. Jag kunde aldrig vara riktigt säker på om tårarna hade slutat rinna eller inte, då mina kinder var våta och mina ögon sved oavsett.
Men just när jag satt där, tyst, ensam och frusen hände något oförklarligt.
En välbekant värme genomsyrade min kropp och sände ilningar längst med ryggraden. Jag kunde känna närvaron av en människa där gravstenen egentligen stod. Aromen av kamomillshampo och skrynkliga kläder fyllde mun och näsa när jag andades ut och in.
Det vore ju ett passande läge att där och då slå upp ögonen för att se vem som satt där bredvid mig i oktobermörkret.
Men något tog emot. Jag var så säker på att det var min syster, min egen syster Tora som jag hade vid min sida. Men Tora var ju död. Skulle jag öppna ögonen skulle hon försvinna. Igen.
På insidan av mina ögonlock byggdes scenen av kyrkogården upp framför mig. En exakt kopia av hur den hade sett ut om jag hade tittat på den nu. Med blanka gravstenar, de sorgsna träden och det smutsiga gräset. Framför varje enskild grav satt ett barn. Framför varje gravsten satt det barn som hade dött. Jag lade inte ens märke till deras kläder, de kunde ha sett ut hur som helst. De kunde lika gärna inte ha haft några kläder på sig, trots att jag visste att de inte stämde.
Jag lade märke till att de barns gravar som inte hade några lyktor som var tända inte syntes lika tydligt som de andra. De var mer bleka, mer transperanta. Jag kunde inte ens urskilja deras ansikten.
De barn som hade lyktor satt med dem i händerna. Ett varmt gult sken spreds över deras rosiga kinder och skänkte åt deras ögon. Nästan som om de hade varit levande.
Jag kunde fortfarande inte se min syster, men jag såg ett fladdrande ljussken i ögonvrån och kände hennes värme mot vänstra sidan av kroppen. Och om jag lyssnade riktigt noga kunde jag nästan höra hennes andetag under ljudet av regnet. Kunde nästan höra henne viska mitt namn…
Plötsligt ekade åskknall över himlen och ofrivilligt spärrade jag upp ögonen. Skräckslagen för att släppa taget om synen av barnen försökte jag blunda igen. Men då såg jag bara det vanliga mörkret som alltid när jag hade stängda ögon.
Besviken öppnade jag åter ögonen och såg ut över minneslunden. Men till min stora förvåning tyckte jag mig nästan se barnen vinka med sina späda, bleka händer och sakta försvinna och endast lämna de små lyktorna på sina vanliga platser framför gravarna.
Även Toras värme försvann sakta och ljuset jag såg bleknade. Men när jag tittade ner på mina händer såg jag den lilla lyktan tindra tillbaka mot mig. Jag hade inte ens behövt skydda den med min regnjacka.
Sakta och mödosamt reste jag mig upp, utan att vända mig om. Jag var säker på att en svagare version av Toras ande fortfarande hängde i luften runt gravstenen och ville inte förstöra det jag så nyligen hade kämpat för att behålla.
Sakta gick jag, steg för steg, genom minneslunden och ut på den asfalterade vägen som ledde ut från kyrkogården. Med lättare hjärta och sinne ökade jag takten. Mamma och pappa satt säkert hemma och väntade på mig.
Vid slutet av vägen stod den stora järngrinden. Gångjärnen gnisslade när jag tryckte upp den och försvann ut på gatan.
Fortfarande utan att vända mig om."


Jag kanske ändrar ett ord här och där efter hand, men det är typ såhär den ser ut.
Skriv gärna en kommentar och säg vad du tycker!
Puss och kram //Nelly