Ja, egentligen är det min namnsdag idag. Men eftersom namnet Nelly blev så ovanligt så tog dem (vilka är "dem" egentligen? Hm...) bort det så nu är det bara Nils.
Jag tycker att jag har rätt till presenter eller något sådant i alla fall!
Humbug!
Idag så är det den värsta dagen på veckan. Visserligen har vi sovmorgon, men det är två timmars gympa, rast, lunch, rast och sedan två timmar och tio minuters NO-pass.
Men en sak som jag började fundera på imorse: Varför ska folk som klär sig annorlunda behöva stå ut med att bli utskrattade/bakom-ryggen-viskad/stirrad på?
Eftersom jag klär mig ganska alternativt så får jag mycket av det här. När det är små barn som gör det så bryr jag mig inte, då är det nästan lite gulligt. Idag gick jag förbi en hel dagisklass som stirrade och pekade, och det rör ju mig självklart inte ryggen.
Men när fullvuxna människor som stirrar på en, eller viskar något till en kompis, pekar och skrattar åt mig. Då är det extremt obekvämt.
Idag gick jag förbi två medelålders kvinnor som stirrade på mig som om jag var något monster. Jag gissade på att de skulle säga något när jag hade gått förbi i tron att jag inte skulle höra med musik i öronen, så jag pausade iPoden. Och mycket riktigt:
"Undra om hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet där hemma?"
VADFAN!?
Det spelar ingen roll om de inte trodde att jag inte skulle höra, man säger väl ändå inte så? Jag har hört mycket dylikt, en gång så gick jag förbi en liten grupp vuxna som stirrade på mig och började asgarva.
Och sen när man får höra att: "Jamen, har du valt att klä dig så, då får du väl stå ut med att folk reagerar så!"
Nog för att samhället kanske inte är vana, men det är väl ändå inte svårt att låta bli att peka, stirra och skratta? Det är bara att låta bli.
Jag tröttnar rätt fort på sådant här, hoppas någon håller med mig!
//Nelly